Erik Lindorms sista diktsamling har tre tydliga teman. Bokens första del rymmer två av dessa: dikter som behandlar barn och vardagens glädjeämnen, och dikter som är ett slags Stockholmstablåer. Båda dessa är vanliga teman för Lindorm, och han var som poet mycket skicklig när det gällde att skildra glädjen - eller närmast den hisnande storheten - i vardagliga händelser: förundringen över ett nyfött barn, tiden som passerar och får människans strävan att verka liten. 

 

Bokens andra del skildrar en kärlekshistoria, en passion. Rakt på sak och ibland mycket konkret berättar poeten om hur tråkigt allt ter sig utan den älskade, och hur fort timmarna går när hon är där. Men också ensamhet och gräl ryms i berättelsen om den livsomvälvande, men också småaktiga, kärleken.

 

Karaktären på dikterna är samlingen igenom enkel på ett ofta självklart sätt. Lindorms dikt är rimmad och relativt konventionell till formen men mycket väl utförd. Ofta finns en välartikulerad vändning mot slutet som de berättande dikterna pekar fram emot, och resultatet blir dikter som så att säga är tillfredsställande för läsaren - man får lön för mödan när man läst klart.