År 2009 diskuterades Liza Marklunds dokumentärroman ”Gömda” ivrigt. Den marknadsfördes som ”en sann historia”, men det visade sig att det fanns flera sanningar. Man kom fram till att en bättre undertitel hade varit ”grundad på en sann historia”, en motsvarighet till den praxis som råder i exempelvis USA, där ”based on a true story” är en vanlig undertitel.

 

När den ”nya romanen” slog igenom på 1960-talet var det just det objektiva berättandet som hyllades och den allvetande berättaren försvann. Idealet var att objektivt och sakligt skildra verkligheten utan psykologisering, läsaren skulle själv bilda sig en uppfattning.

 

Per Olof Sundmans roman ”Ingenjör Andrées luftfärd” (1967) mottogs som en sådan roman. Boken handlar om den expedition till Nordpolen i luftballong som Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel gav sig iväg på 1897 för att aldrig återvända. När den recenserades (mycket positivt) i Bonniers litterära magasin framhävde man att ”Han håller sig mycket nära fakta” och att ”Sundmans historieskrivning är så exakt att man saknar deras fotografier”. Visst är det en roman, men framförallt är det verklighet, till och med innehåller romanen ”en förtvivlad karaktär av verklighet”. Hur ser då Sundmans arktiska verklighet ut?

 

Det finns välkända fakta bakom Sundmans bok. Vi läsare vet att Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel lämnade Danskön på Svalbard den 11 juli 1897 i en luftballong, och att deras kvarlevor återfanns på Vitön nordost om Svalbard år 1930. Sundman skildrar i sin bok vad som hände fram tills de tre männen avled i oktober 1897 och använder i sin framställning ett stort dokumentärt material. I de bevarade anteckningarna finns hela meningar återgivna, vi vet alltså i någon mån vad de tre pratade och skämtade om. Och vi vet i detalj hur slädarna var packade och med vad, vem som hade ont i en tå, vad man gjorde åt det, och vad nästan varenda måltid bestod av. Allt detta använder Sundman sig av, och han använder sig av att de tre männen inte visste hur det hela skulle sluta. Berättaren Fränkel inser väldigt sent att hela projektet var misslyckat och illa planerat av Andrée från början, vilket tillför romanen en kuslig spänning. Slutraderna är klassiska:

 

"Jag lade mig på sidan nära Andrée. Hans skägg var grått, han var en gammal man.
Jag var ännu ung."

 

Sundmans bok är ”grundad på en sann historia”, och är en fantastisk roman. Men för den som tycker om polarexpeditioner och vill veta mera om Andrées expedition finns det en annan berättelse som utnyttjar samma material, och som levererar en lite annorlunda sanning.

 

Samma år som man återfann resterna av expeditionen på Vitön, år 1930, utkom ”Med Örnen mot polen”, som också hade en ambition om att berätta sanningen om expeditionen. Som författare till boken anges Andrée, Fränkel och Strindberg eftersom man anser att deras anteckningar ger en ”fullständig bild av expeditionens öden”, även om själva anteckningarna utgör en liten del av boken.

 

De faktiska händelserna är de samma som i Sundmans bok, men tolkningen av dem och projektet är en helt annan, framför allt beskrivningen av Andrée. Han har en ”fast, stark vilja”, och avsnittet om den korta ballongfärden avslutas med orden:

"Vi har lärt känna honom och hans följeslagare som män under såväl de få lugna timmar, som förunnades dem, som under dagarna och nätterna fyllda av fara och strapatser.

 

Ofta omtalas Andrées ”manliga gestalt” eller ”okuvliga mod”, och man beskriver isvandringen såhär: ”Utan ett ord av klagan, utan en antydan om oro eller om förlorad tro på räddning, leder Andrée sina tappra kamrater framåt…” Inte heller mot slutet tappar de modet: ”Sådana män kan reda sig under snart sagt vilka omständigheter som helst”. Beskrivningen av expeditionen stämmer väl överens med den hjältebegravning de tre männen till slut fick i Stockholm. Under resan från Tromsö möttes båten med de tre kistorna i många hamnar av stora hyllningar. I Stockholm tog kungen emot dem, och kistorna fördes till Storkyrkan medan tiotusentals människor hade samlats på gatorna. Senare hade man en minnesfest i Blå hallen i stadshuset.

 

Den som läst ”Med Örnen mot polen” inser vilken nyskapande roman Sundman skrivit, en uppgörelse med föråldrad hjältedyrkan – och med myten om att en riktig man är en hjälte om han ger sig iväg på en hopplös expedition. ”Ingenjör Andrées luftfärd” är därför inte bara ett exempel på en ny genre, det finns också spår av ett annat fenomen som diskuterades ivrigt på 60-talet: könsroller, hur en man eller en kvinna skulle vara.

 

 

Berättelsen om Andrées misslyckade expedition har även inspirerat bildkonstnärer. Vid Västertorps tunnelbanestation, uppgång Störtloppsvägen, finns ett magnifikt konstverk som har Andrées ballongfärd som genomgående tema. Det är utformat av Jörgen Fogelquist 1982 och visar på ena väggen en konstruktionsritning av ballongen, ballongen som lämnar Danskön, en lång råk i isen, en karta över isvandringen och en karta över lägerplatsen på Vitön som den såg ut när den hittades år 1930. Där syns skelettdelar, slädar, isbjörnsrester, snöskor, den hopfällbara båten mm. På andra väggen syns en bild på en ismåsunge som sköts av Andrée 22 augusti 1897. Alla bilderna är autentiska och återfinns i ”Med Örnen mot polen”, bilden på ismåsungen togs av Nils Strindberg och finns på sidan 117. Konstverket är på sätt och vis ett exempel på dokumentärt berättande, men det förmedlar också en känsla som förstärks om man läst Sundmans bok. De isvita väggarna förmedlar en känsla av övergivenhet, katastrof och arktisk kyla även en varm sommardag.